Debatt: Engångsanvändning av vår natur – nej tack

Naturen är en resurs som ger och ger. Vi behöver bara förvalta den klokt för att den ska fortsätta bära oss. Den ger oss ren luft att andas, rent vatten att dricka och de komplexa ekosystem som gör att vi kan odla vår mat. Den ger oss pollinerare, bördig jord, livskraftiga skogar och landskap där människor hämtar kraft, finner gemenskap och bygger sina liv.

– för jordbrukare, skogsbrukare, renägare och naturturismföretagare är ett fungerande ekosystem inte en bonus, utan en förutsättning. Vad är allt detta värt?

Vi har siffror på olika näringar, men det är nästan omöjligt att räkna på värdet av rent vatten eller rena ekosystem. Ekosystemtjänsterna tas för givna. Och det är kanske inte så konstigt – det är ju just det som är poängen. Naturen gör jobbet åt oss. Så länge vi inte förstör den. Tyvärr är det precis det som regeringens nyantagna förslag om att åter tillåta uranbrytning riskerar att göra: slå sönder de gratistjänster som vårt samhälle bygger på.

Argumentet om lokala jobb förs ofta fram som skäl att lätta på restriktionerna för gruvor. Så vi kan ta naturturismen i Sverige som exempel. Den omsätter enligt Naturturismföretagarna omkring 200 miljarder kronor per år. Och det enda den verkligen behöver är någorlunda orörd natur. Det den absolut inte klarar sig med är förstörd natur.

Enligt World Travel and Tourism Council kommer det saknas 35 miljoner arbetare inom den globala besöksnäringen fram till 2035. European Travel Commission visar hur efterfrågan på naturupplevelser redan ökat kraftigt, medan utbudet – guider, upplevelser, kapacitet – inte hänger med. En färsk studie från Mittuniversitetet visar samma sak på svensk nivå.

Det finns alltså jobb att skapa. Massor av jobb. I näringar som bygger på levande natur, inte döda zoner. Jobb som är varaktiga, som behövs om både 25 och 100 år. Här blir skillnaderna tydliga. Jordbrukaren, skogsbrukaren, renägaren och naturturismföretagaren skapar värden som stannar i det lokala samhället. Gruvnäringen däremot är kortsiktig, riskfylld och efterlämnar enbart en nota som kommunerna får bära i generationer.

Gruvor, särskilt i alunskiffer, är en engångsanvändning av naturen – och en risk som vi inte har råd med. Att försöka rena radioaktivt förorenat vatten eller luft är inte bara dyrt. Det kan vara omöjligt! Naturen är ingen slit-och-släng-produkt. Att använda den som engångsartikel är att spela bort framtiden.

Naturskyddsföreningen Vilhelmina